Monthly Archives

november 2017

du kan aldrig ana vad som hände sen.

vad är det här? jag skriver ett blogginlägg. det är längesedan nu, två månader precis, men något fick mig att gå in på wordpress igen, logga in, öppna ”skapa nytt inlägg”. jag vet inte vad det beror på; rödvinet jag drack med mina kompsiar ikväll, glädjen av att umgås med dem en kall novemberkväll, att jag är i en bra skrivperiod, rent allmänt, så att orden flöder, eller att jag just nu lyssnar på min spotify-lista från 2013. men okej, spelar roll. jag ville skriva något här, så då gör jag det.

 

bild1

 

som sagt: det är november nu. tiden har rusat förbi sedan jag skrev här senast. så säger man ju, det gör man hela tiden, tiden går så snabbt, man hinner inte med, men det känns så, är så. liv sa det till mig när vi sågs hemma hos mig häromveckan: ”i mitt huvud var det nyss sensommar”. precis så känns det. jag hänger inte med. ibland vet jag inte ens vad jag håller på med, ändå går dagarna.

när jag skrev sist gnällde jag över flyttkartongerna. nu har vi hunnit flytta – en tunnelbanelinje parallellt med linje sjutton mot bagarmossen. nu bor vi i gubbängen, jag och filip. högt upp i ett femtiotalshus, i en minitvåa på 40 kvadrat precis. tavlorna står fortfarande lutade mot väggarna, vi saknar någon slags tv-möbel och har precis fått frysen lagad, men känner oss redan som hemma. kanske extra mycket sedan jag byggde ihop vår stora bokhylla. i den här lägenheten stannar vi förhoppningsvis länge. bor in oss i. gror in oss i. jag hoppas det.

 

bild5

vår bokhylla.

 

bild4

det nya, pyttelilla, sovrummet.

 

i övrigt har jag ägnat mig åt att skriva. mycket. varje dag, med undantag för en två veckor lång paus då jag förbjöd mig själv att göra det. jag hade mitt största flow i en vecka, skrev, maniskt, hela tiden, och kraschade sedan, som en gör. istället för att tvinga fram text och gå sönder av jag-vill-bara-ligga-i-sängen-och-vänta-ut-dagarna-ångest slopade jag skrivandet helt. läsandet försvann också, i samband med det. två veckor var alldeles lagom för att tappa orden fullkomligt. det tog flera dagar att komma igång igen, hitta tillbaka, men jag tror att det var bra. sedan dess, i ungefär tio dagar, har jag skrivit som en besatt igen. jag har laddat ned ett program för att strukturera upp mina scener, se dem sida vid sida, och mår bra över det. drabbas ibland av overklighetskänslor – har jag skrivit allt detta? – men på ett bra sätt. att skriva, att läsa, får mig att må bra. och det har blivit så naturligt nu. en del av vardagen.

”jag borstar tänderna varje dag. inte i två minuter som man ska, kanske en halv bara, ofta väldigt slarvigt, men jag gör det”. så skrev jag i min dagbok igår. och så är det med skrivandet också. jag gör det, varje dag. och skriver jag inte, fysiskt, på tangenterna, på papper, så formulerar jag ständigt meningar i mitt huvud. kanske inte 2000 ord om dagen som stephen king, ibland inte ens 500, ofta väldigt slarvigt, men jag gör det.

bild8

jag i ett flott, rosa badrum på en ungersk restaurang där jag åt en macka med rödbetor och valnötter och skrev dagbok och drack mitt iste och tjuvlyssnade på en ungersk bloggare när hon bad sin pojkvän ta bilder på henne och kände mig som en spion.

bild7

jag har varit i budapest också, i oktober. jag åkte dit under en vecka då jag var helt fri från inlämningsuppgifter till min responsgrupp, ensam. för att skriva, men också för att komma bort, se vad jag klarar av, ensam. det gick väldigt bra. var fint. bra för mig. och budapest var så otroligt vackert. trots hösten var där 20 grader varmt. jag hade en tunn skjorta på mig, var tvungen att trycka ned jeansjackan i väskan.

bild9

 

annars så gör jag det jag gör bäst: snoozar för länge på morgonen, gråter till annika norlins däggdjur, pratar storslaget om livet med filip alldeles för sent in på småtimmarna om vardagskvällarna; lägger mina pengar på mjuka tröjor, pressbyrån-kaffe, snus; läser ungdomsromaner, äter matlådor med ida på studentpalatset, ligger i hög på soffor hemma hos kompisar, pratar med kunder om märta tikkanens förträfflighet, diskar aldrig, spelar tevespel, tittar på bachelor och wahlgrens värld, placerar böckerna i min hylla i bokstavsordning, träffar vänner för att skriva tätt intill varandra på caféer, äter sena middagar om vardagarna, sover för lite, glömmer bort att ta mina järntabletter.

och jag mår bra.

jag har ingen aning om vad jag gör 2018. jag vet att jag jobbar den första januari och att jag åker till gotland någon gång i mitten av sommaren, annars vet jag ingenting. och det gör mig inte rädd. det känns faktiskt bra.

bild3

en skrivdag med chrissy på bio rio. precis som förra november.

bild2

en morgonrufsig person jag tycker om och bor med och snart har varit ihop med i fem år.

just det! jag kom på en sak till. jag har blivit med glasögon också. jag har haft glasögon förut, men haft linser i tio år. men sedan jag tog körkort för fem år sen (VA?) har min syn förändrats märkbart (jag är tydligen skelögd också??!?!) och nu bär jag GLAJJER. det känns bra! jag ser bra och vänjer mig mer och mer vid mitt nya fejs. jag blir inte längre leggad i barer. det är väl den största skillnaden. och att jag faktiskt ser vilken öl jag beställer.

bild6

men nu, hörni – vi hörs när vi hörs. nu ska jag gå och lägga mig. det tog jättelänge att skriva det här inlägget. nu förstår jag varför jag inte gör det här längre.

kram på er. och om ni läser – skriv jättegärna en kommentar. vore fint att läsa om vad ni gör nu för tiden.