jag har älskat att rita och måla ända sedan jag var liten. det finns filmer från när jag och min syster sitter vid varsitt staffli och målar med stora penseldrag, och när jag var fem ville jag bli konstnär, precis som morfar hade varit. jag ritade mycket hela grundskolan, fram till åttan då jag drabbades av helt enorm prestationsångest som suttit i sedan dess.

jag rörde knappt en penna på flera år och när jag väl gjorde det kändes allt bara värdelöst. jag vet inte hur många gånger jag tänkt: ”hade jag bara fortsatt, då hade jag varit mycket bättre än såhär” och sedan lagt ned det. nu har jag gått runt med den här prestationsångesten, och låtit den stoppa mig från något jag tycker är så himla roligt, i hela sju år. det är ju helt knäppt och nu orkar jag inte ägna mig åt det mer.

 juni

så igår kväll tog jag fram de gamla akvarellfärgerna och började måla lite. försökte förtränga tankarna om att jag inte kan teknikerna för akvarellmåleri, att jag aldrig lärt mig det, att det inte skulle bli bra, och bara målade. för att det är så roligt. och det är ju tydligen så himla svårt att intala sig det, speciellt när jag är en sådan person som vill kunna precis allting och vara bra på det direkt; ju mer en övar, desto bättre blir en. så är det ju med allt. nu är det dags att börja förstå det.

 juni

det blev en person med rött hår. pyttesmått och detaljerat. kanske motsatsen till hur en akvarellmålning egentligen ska se ut, men det är mitt sätt. nu vill jag fortsätta måla, och rita. nästa utmaning blir att våga göra det större.

 

såhär blev den inscannad. kanske lite lik Alicia när jag tänker efter?
hon inspirerar mig hur som helst hela tiden, så om ni missat henne och hennes blogg så måste ni klicka er in genast. <3

17 Comments

  1. Svara

    Anonym

    30 juni, 2016

    Känner igen mig så himla väl! Men ja, nu ska den trotsas! 😀

  2. Svara

    clausenbruun.christin@gmail.com

    30 juni, 2016

    Prestationsångest, min värsta fiendens flera år. Totalt handlingsförlamande. Det var faktiskt också Alicia som fick mig att våga. Ett par, tre snälla ord från någon annan är ibland allt som behövs. Fått så himla fina och vettiga kommentarer av monthlymakers gänget om hur allt handlar om sitt egna personliga uttryck- som är bra och viktigt oavsett. Det har fått mig att våga skapa på mitt sätt. Så heja dig och tycker det ser jättefint ut!!

  3. Svara

    Anonym

    30 juni, 2016

    Jag känner så igen de där tankarna, men tur så kan jag oftast klara av att inte lyssna helt på dem. Tycker det är så bra gjort av dig, att du vågar trotsa prestationsångesten! Meningen är ju att saker och ting ska vara kul. Superfin bild också! Gillar färgvalet och hur du skuggade tröjan. Du är ju bra på det här! 🙂

  4. Svara

    Anonym

    30 juni, 2016

    heja!!! &vad fint det blev ✨

  5. Svara

    alvfelt@gmail.com

    30 juni, 2016

    Blev så glad av att läsa det här inlägget?! Hoppas verkligen att du kan fortsätta med målandet! Du verkar ha så kloka tankar kring det och prestationsångest (den jäveln)

  6. Svara

    Anonym

    30 juni, 2016

    jag känner igen mig sååååå mycket. Målar aldrig nuförtiden..!

  7. Svara

    Anonym

    30 juni, 2016

    Kör, bara kör!! Jag låter tyvärr också prestationsångesten stoppa mig allt för ofta, trots att jag egentligen vet att jag kan. Precis som du kan!!

  8. Svara

    Anonym

    30 juni, 2016

    Din målning är jättefin, tänkte också genast på Alicia av den! Och jag känner så igen mig i dethär, har så svårt att komma igång och tänker bara på hur alla andra är mycket bättre och på att jag inte har en egen stil när jag ritar, men dendär stilen kommer ju inte bara av att sitta och vänta man måste ju måla!!

  9. Svara

    jdamity@gmail.com

    30 juni, 2016

    åh vad prestationsångest kan förstöra! 🙁 men heja dig – du är superduktig!

  10. Svara

    Anonym

    30 juni, 2016

    Åh, +1 på prestationsångesten as you know. Tycker att du är grym som trotsar den nu. Målningen blev ju asfin, fortsätt visa det du gör <3

  11. Svara

    isaaa_@msn.com

    30 juni, 2016

    den där spärren att våga fast man kan *misslyckas* är så rackarns dum!! Men heja att du börjar trotsa den och heja att du kanske peppar andra att göra detsamma nu <3

  12. Svara

    mia_krull@hotmail.com

    1 juli, 2016

    Åh vad jag känner igen mig. Som tonåring var jag väldigt kreativ, jag skrev mycket och spelade ständigt piano och sjöng. Och jag var nog trots allt ganska duktig, inser jag såhär i efterhand. Som 19-åring kom jag in på en folkhögskola, som en bland väldigt många begåvade elever. Och plötsligt dök prestationsångesten upp. Jag började jämföra mig. Varje gång jag spelade eller sjöng var det enda jag hörde att det inte lät som de andra, de som jag ansåg vara mycket duktigare än mig. Så jag slutade spela, slutade sjunga, slutade skriva. Tyckte inte det var någon idé när det ändå inte lät bra. Året som skulle få mig att utveckla mina kunskaper tog istället helt död på glädjen.
    Nu är jag 26 år gammal och har spelat, sjungit och skrivit väldigt sporadiskt de senaste åren. Men för ett tag sedan bestämde jag mig för att försöka ta upp mina intressen igen. Strunta i att jämföra mig med någon annan. Stänga av. Och nu känns det som att jag kanske börjat hitta tillbaka igen. Det känns väldigt bra.

    Och du, du är fantastiskt duktig på att måla. Väldigt begåvad!

  13. Svara

    bergman.mei@gmail.com

    2 juli, 2016

    Tack för att du skrev om det här, för exakt så här resonerar jag ofta också emot mig själv. Och det är ju så korkat! Som att jag bara nedvärderar min kreativitet och trycker ned mig själv. Fy. Din teckning blev jättefin, och strunt i att kunna akvarell! Det är ju en hel vetenskap och det bästa sättet att lära sig är ju ändå att göra 🙂 Och här borde jag nog lyda mitt eget råd!

  14. Svara

    revbenet@gmail.com

    13 juli, 2016

    Det där var som en beskrivning av mitt liv! Jättefint skrivet och jättefin teckning.

  15. Svara

    alicia@sivertsson.se

    22 juli, 2016

    Alltså Amanda. Jag grinar typ. Ligger så extremt efter i min bloggläsning och hade missat detta när jag var i Italien. Nu är det som att jag bara smälter av glädje och sorg på en gång. För jag känner så väl igen det du beskriver, jag har läst så mycket om det, pratat med så många personer som känner så och om jag rotar lite i hjärnan så minns jag den känslan – det var inte ens länge sen som jag inte tyckte någonting jag gjorde dög. Om det är till någon tröst så slutade du måla samtidigt som de flesta gör det. I nioårsåldern börjar man bli självkritisk och utvecklar samtidigt skriftspråket = nytt, mer spännande och alla kompisar är på samma nivå. De som fortsätter måla är de som blir särskilt uppmuntrade. Resultatet av detta är att de flesta vuxna är missnöjda med sitt måleri/tecknande och det är kanske inte så konstigt – för de har inte utvecklats sen de var nio! Men jag tycker det här är så sjukt ledsamt, för vi är många som mår bra av att låta penseln eller pennan göra lite slalomspår på pappret och den där jävla jantelagen + prestationsångesten hjälper verkligen ingen.Därför är jag SÅ GLAD att du bestred den där känslan av att inte kunna och gjorde ändå – för att du fick uppleva den där känslan igen, för att du kom tusen steg närmare att måla regelbundet och för att det blev så fint. Jag är så rörd över att du kände kopplingar till mig i målningen. Alltså SÅ rörd. Tack för att jag fick uppleva det här, om än hundra år efter att du skrev ner det <3

  16. Svara

    alicia@sivertsson.se

    22 juli, 2016

    Men haha, lite slarvigt läser jag! Du var inte nio år när du gick i åttan… Men ja, i alla fall!!!

  17. Svara

    jessica@jessicaandersdotter.se

    24 juli, 2016

    Detta var ett så fint inlägg!! HEJA!!!

LEAVE A COMMENT